Det finns faktorer som påvekar en familj vilket många gånger slutar med att de vuxna måste gå skilda vägar.
Barnen hamnar i vuxnas stora konflikt över hur skall man kunna reda ut deras framtid och vem skall bära ansvaret.
Det blir för det mesta så att man utgår ifrån ekonomin och vad lagen ger möjlighet till.
Delad vårdnaden är idag inne. På något annat sätt kan man inte uttrycka det.
Några forskningar om hur barnen mår och hur deras framtid blir finns inte i sådan utsträckning att man kan dra generella och tydliga slutsatser över barnens generella hälsotillstånd, både fysiskt och psykiskt. Men, tänkt dig själv. Tvisten föräldrarna emellan kan lämna djupa sår hos barnens sätt att se på samlevnad. Det kanske kan vara betydligt avgörande hur barnen mår och känner under och efter den tiden tillsammans med de som från början skulle ansvara för deras uppväxt i en trygg miljö. Det låter nästan skamligt att säga det. Men..
Oavsett får barnen en genomskinlig inlärning över hur man skall lösa konflikter även om inlärningen kan vara helt barock och skadlig.
Inget ont i det!! då livet går vidare. Även för de som har haft djävligaste i sin uppväxt klarar av att leva vidare och acklimatisera sig i det samhället de lever i. Men utan tvekan finns dessa som senare i livet löser konflikterna helt fel.
Som barn kan man aldrig skrika högre än som uppmärksamheten är nåd. Vissa barn lär sig att det är ingen mening att skrika för ingen hör.
Det finns klara referensramar som alla gärna strävar efter för att ge barnen en trygg miljö, men när känslorna kommer fram och tar första ledet blir allt annat glömt. I det fallet även barnen som de en gång i tiden har skapat med kärlek och tillit. Man glömmer barnen i den strävan att kämpa emot den andra, alltså den som en gång var den älskade partner. Den som man verkligen ville ha barn med och leva tillsammans med tills döden "skiljer oss". Den partner som med säkerhet och med hela sitt hjärta ville bygga familjen med.
Man får lov att ändra sig som det sägs, men, det skall inte bara på bekostnad av barnens trygghet. De behöver inte vara med på den striden. Hur gör man för att inte göra det? Kan det finnas lösningar på det samhälliga dilemmat?
Sannolikheten är stort att i sådan sårad tillstånd byggs hos de här människorna den känslan att streta emot och blind ger sig in på fel fejder. Barnen blir i vissa fall vapen och skott i dessa svår lösta konflikter. Ibland låter det mesta hopplöst, men barnen klarar sig, åtminstone överlever i de flesta fall, de anpassar sig. Men..
I vissa fejder förekommer att barnen kidnappas, göms undan för den andra så till slut börjar barnen leva i en paranoid värld. Men de flesta barnen klarar sig att gå vidare utan större psykosocial skada. Fränt nog men man kan säga att livet går ändå vidare. Cyniskt?
Vissa gånger kan sådan lösning vara helt berättigad då familjen har haft en våldsam struktur som de vuxna har byggt upp i sitt förhållande. Barnen måste skyddas ifrån sådant miljön. De måste tas bort men de måste ha rätt perspektiv i sin nya tillvaro. Tyvärr är det så att i sådan skadade miljön som barnen växer upp framkommer beskyllningar, anklagelser och även lögner där rädslan, obehag och förskräck varit den dagliga tillsyn bland dessa vuxna och barnen. Tänk att inget byggs enbart av den ene partner. Allt går ömsesidigt och bägge har ansvar att i rätt skede sätta stop för det som pågår. Men vi alla kan göra fel.
Man är fri att välja och valet skall man både acceptera och ta konsekvenserna för, men tyvärr kan barnen inte göra det. De kommer helt enkelt i klämd. De lär sig att det skall vara så. De har inga andra referensramar. Många av dessa barn lär sig också att dölja och hålla det som pågår hemligt. Det är väldigt mycket de får dölja. De blir vuxna med ibland horribla hemligheter. Det inverkar på deras relationer och ter på deras krafter. Resultatet kan bli rätt så olika.
Att stanna i ett destruktivt förhållande och vänta på att det skall förändras är ett val med förstorad hopp. Konsekvenserna för det är klar bägge partner och båda lider av det. Resultatet av sådan förhållande kan man med säkerhet anta att inget vackert uppstår av det. Tänk på att "Skräck tinar självförtroende".
För länge sedan sa en patient till mig att "barnen är GUD välsignelse". Tar man en snabb blick på omvärlden har man nog en klarare bild som svar till det påståendet.
Jag kan inte säga annat än att jag stod inte i samma perspektiv som min patient när den sa det, vilket det som sades kunde väl stå som korrekt och väl menat. Jag tror att det är inte bara jag som frågar varför folk skaffar barn när de inte kan ta hand om och inte ens kan ge dem grundläggande trygghet. Man behöver inte vara cyniskt men man kan väl säga att det finns de som bispringas av detta elände.
Konflikterna måste lösas och inte döljas för att kunna åstadkomma trygghet både för sig själv och härmed barnen.
Man vet att barnen gör inte som man säger utom gör vad de ser.
Olyckligt men sant!